Introtext till kampanjen

1964

En dag, ganska plötsligt och utan att man kan se varför, upptäcker ett antal personer runtom i världen att de blivit “speciella”. De har fått olika sorters övermänskliga förmågor – inte alla mäktiga, men alla på ett eller annat sätt knutna till något speciellt koncept. Snart döps de här “supermänniskorna” av media till “Gestalter”. Varje person som utrustas med krafter verkar få dessa från något centralt koncept – som The American, som förkroppsligar den Amerikanska Drömmen, eller skurken Shock, som förkroppsligar Elektriciteten. De har blivit något mer än bara människor – de har delvis förenats med koncept och blivit något som endast delvis kan kallas mänskligt.

Man är Gestalt av något. Ibland kan man säga att man hämtar sin kraft ur sin Gestalt, eller att man kanaliserar kraften hos en gestalt. Ens Gestalt kan vara i stort sett vad som helst, men verkar vara kopplat till vem man var innan Gestaltvågen slog till. Undergroundhjälten Subversive var till exempel en antiauktoritär hippie redan innan. Gestaltvågen gjorde honom bara MER, och gav honom förmågor relaterade till hans koncept – i hans fall blev han en vad som i efterhand kallats “infokinetiker” – han kan manipulera information och informationsflöden.

Många i den första generationen Gestalter var i 20-årsåldern när de fick sina krafter. Många drogs till de radikala undergroundrörelserna och kämpade mot världens orättvisor, och ville skapa ett Utopia. Framtidstron var stark.

Det fanns också de som valde andra vägar. Den Blodröde Kungen var psykopat och massmördare. Tror man, ingen vet vem han var innan han blev den inkarnation av fruktan och våld han förvandlades till. Det fanns också de som inkorporerades i staten, som militärer eller som god PR. Här har vi The American och andra.

Den första generationen var väldigt liten, man har räknat med omkring femtio individer. En hel del dog i kampen mot varandra. Andra fick i slutänden spärras in eftersom de inte längre kunde känna non empati med vanliga människor eller blivit helknäppa av pressen. Ytterligare andra såg det futila i att försöka bygga en bättre värld och fokuserade istället på att utnyttja den nuvarande. Idag kanske 5-10 ur den första generationen fortfarande lever och faktiskt syns. Resten är inspärrade, döda eller gömmer sig.

1987… Nu.

Det är en blek tidsålder. Thatcher och Reagan bygger om västerlandets ekonomi efter nyliberal modell. Revolutionerna har misslyckats. Hjältarna har gett upp. Cynismen är utbredd. Världen är i stort sett oförändrad, supermänniskorna var för få och för svaga för att kunna uträtta några storverk. Idag lever de som yippies, PR-tricks eller – som Doktor Null som arbetar med NASA – som fristående konsulter. Doktor Null är den ende som fortfarande aktivt använder sina krafter för att försöka förbättra världen. Han gör det genom att påskynda teknisk utveckling. Det går långsamt, men resultaten är åtminstone märkbara – datorer har blivit vanligare och informationsnätverken är åtminstone tio år före sina tider. Snart har varje hem en dator. Men frågan är om detta egentligen gjort världen bättre? I takt med att doktorns framsteg sipprar ner till den vanlige människan används de också, mer agressivt, av olika militära styrkor för att bygga nya vapen och nya skydd mot vapen… Det kalla kriget är i full gång, Sovietunionen är inte lika försvagad som den annars hade varit.

The American har inte synts till sedan ‘81, då han sågs slåss mot en okänd superskurk. Subversive sattes i fängelse. Den Blodröde Kungens välde anses i allmänhet över, då han inte mördat någon sedan våren ‘83.

Introtext till kampanjen

The End of the World as we know it krank krank